Narnia

You used to tell me, a story before
It was when i, was only a couple years old
I don't remember every word or so
But there are some pieces i just had to hold on to

The story tells about a lion that saves us all
The story tells about a witch and how she falls
The story tells about something called eternity
Please tell me the story is true

I tried to be strong, but i figured out that i can't
I need, like the children in the book, a lions helping hand
Everybody needs someone who listens to
All your trouble, and gives joy back to you

The story tells about à lion that saves us all
The story tells about à witch and how she falls
The story tells about something called eternity
Please tell me the story is true

The story tells about à lion that saves us all
The story tells about à witch and how she falls
The story tells about something called eternity
And do you believe in the lion, that he'll give to you

He'll give you his life
He'll give you his life

I'll give him my life
I'll give him my life

If only he'd tell me
The story is true

Enklare finns knappt

Denna klänning kostade ungefär 20 kr och är toppen enkel! Du klippet ut ett helt rakt tygstycke som är så långt som från din axel till midjan. Sen låter du det gå it lite högst upp för en enkel ärm. Du syr ihop ett sådant med ett exakt likadant och du har nu grunden för klänningen. Sen så klipper du ut en avlång bit av ett tyg, ungefär 30 cm brett och två m långt. Sedan rynkar du toppen av denna och syr fast det på nederkanten av klänningen. Kanterna på allt sicksackar du med en matchande färg så behövs inga infodringar alls. Sedan är den klar!!

Choklad

Idag har jag använt min favorit ingrediens väldigt mycket! Jag älskar choklad. Enligt mig finns det inget annat som kan ge så många olika smaker och olika varianter av en och samma råvara egentligen. Idag blev det mockarutor och chokladkakor.

Baka något idag, det luktar så gott hemma då.

Snart hemma.

Sitter på min säng på hotellet. Har nu varit i Grekland i över en vecka. Det känns väldigt konstigt att så lång tid gått men å andra sidan så är Sverige så långt borta.

Jag har badat. Mer än jag nog någonsin gjort i mitt liv. Har badat i hav och i pool och minst tre gånger per dag. Jag har ätit god mat. Mat från alla Greklands hörn, grekiska rätter som smakat perfekt. Jag har sett de mest vackraste vägarna och stränder och ett land fullt av frukter av alla dess slag. Men även ett land där folk går utan jobb och du börjar fundera på hur landet kommer se ut om ett år. Jag har sett så mycket att jag är glad att få åka hem och smälta allt. Jag vill smälta, tänka och minnas de här underbara dagarna. De kommer vara en tröst under hela långa hösten och vintern som väntar.

Jag har varit med min familj. Hela min familj. Åtta personer har umgåtts nästan ständigt under dessa dagar. Jag älskar min underbara familj. Det har varit fantastiskt att få vara med dem några dagar.

Tänk att man på många sätt åker bort från livet!

https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3243637/images/2012/pic_506457efddf2b313b30011d1.jpg" class="image">

it's time

Sol. Värme. Familjen.
 
Det kommer bli helt underbart, tror jag. Men samtidigt har jag en gnutta resfeber. Blir alltid en smula orolig innan jag ska åka iväg och jag är alltid lite stressad över allt som ska göras. Har skrivit klart några skolsaker och stressat ihop olika saker för att helt och hållet kunna lämna allting och bara koppla av.
 
Tänk egentligen att vi måste åka iväg för att få det där lugnet. Jag kan faktiskt inte riktigt koppla av här hemma, utan är alltid lite på spänn och tänker att "jag borde nog göra något annat".
 
Kreta...Kreta kreta kreta. Det ska bli så bra!

Låt det dö, det är dags

Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Hur ska vi någonsin förstå? Idag förlorade två av mina kära, någon nära i sin omgivning. För ett år sedan idag förlorade jag en vän. Det är någon som förlorar någon varenda timme och varenda minut. Hur klarar vi egentligen av att leva med den här verkligheten?

Jag har varit mycket tvivlande kring min egen teori om det här, men sakta men säkert tror jag att den kanske stämmer. Vi står ut med det faktum att människor dör, och att verkligheten ser ut som den gör, för att vi aldrig skulle vilja gjort på något annat sätt. Bara för att jag förlorar en person när jag är sjutton, betyder det inte att jag vill ha tillbaka de dagarna som jag spenderat med personen. Det handlar inte om att jag förlorade tid på personen. Utan att jag vill ha mer tid.

Men vi får lära oss att vara tacksamma för tiden vi fick, tiden som gavs oss. Även om den kanske var för kort så var den bättre än ingen tid alls. Jag skulle tillexempel aldrig någonsin byta bort att aldrig ha lärt känna min farfar, bara för att slippa sakna honom.

Saknad är något fint, det visar att du älskar. Det visar att du har någonting i ditt hjärta som tillhör någon annan. Att säga att man saknar någon är fint. Så var inte rädd för att göra det. Alla saknar vi någon.

Som en vind

Du fläktade förbi i mitt liv bara en kort sekund, som en vind. Men ändå kommer jag alltid sakna den vinden.

Studenten snart

Jag tar studenten den elfte juni. Det är väldigt konstigt att tänka på. Provat studentmössa idag. Den är väldigt fin den som jag beställt. Och hela studentdagen kommer säkert vara underbar. Så varför har jag ångest över den?

Därför att när man sedan tagit studenten så finns det inget att lita sig mot. Inget självklart val att välja, ingen utmärkt väg att gå. Då är jag helt på egen hand. Läskigt och spännande. Vem kommer man hålla kontakten med? Vem kommer man glömma? Vem kommer dyka upp om tio år och bli den bästa vän man någonsin haft?

Så många frågor och så få svar. En dag vet jag svaren men inte nu. Jag vill komma fram men samtidigt stanna tiden. Det måste gå snabbare men ändå inte. Vill inte ta studenten just nu. Vill umgås med min klass och bara glömma framtiden. Glömma bort att vi bara är barn i några månader till.

Jag och Molly ska skriva samma sak i skärmen på våra mössor. Våra förslag:

"no one ever dance like this"

Sol vind och vatten

Allting händer på samma gång. Det är alltid likadant. Mitt liv är bokstavligen som en film för det har exakt samma spänningskurva. Först en presentation av livet just nu, en liten start. Sen är livet lugnt och skönt och det är bara enkelt. Träffar människor, livet leker och allt är finemang. Men sen, från ingenstans, kommer allting på samma gång och faller ner över en och plötsligt vet man varken ut eller in. Det händer mig ständigt!

Idag har jag seglat. Det gör mig så lugn och fridfull. Det finns liksom ingen annan ute på vattnet.

Sen åker jag till Kreta.,.om bara tre dagar!! Det är ju inte klokt alltså! Kreta, sol och värme och allting på samma gång.

Why?

It feels like à train has hit me more than twice, and as if i had lived my hole life.
And it seams to be no one left for me to have, and i'm supposed to think that's okey.

But why do i, when you ask me how i am, leave all that behind
And says: everything's fine

I don't think i'm worth anything, and way to many doesn't know my name
And i don't remember my dreams at all
Or why i started to fall down, so small

But why do i, when you ask me how i am, leave all that behind
And says: everything's fine

Idag

Ska jag baka

En liten ide.

Har läst om fem nya knep att gå ner i vikt
Bara provat tre
Och jag vet exakt hur jag borde se ut på morgonen, för det stod det med
Men av någon avledning gör jag inte det.

Jag kämpar, ofta länge, för att bara kunna säga, att jag är fin.

Skolhysteri

Älskar skor!! I alla dess färger och former. För några veckor sedan köpte jag ett par skor jag kikat på ett tag, blev superglad att hitta dem på rea. Här är de iallafall

Saknad bror

Jag antar, min bror, att du inte alls vet om att du nämns på min blogg. Men jag saknar dig. Jag kan ju knappast säga att jag saknar några djupa samtal, eller att umgås med dig utanför hemmet, men jag saknar hela din närvaro helt enkelt. Jag saknar hela dig liksom. Jag saknar din musik. Jag saknar dina ideér. Jag saknar dina projekt. Jag saknar din matlagning. Jag saknar att bara vi är hemma och ser på nån film och bara umgås. jag saknar till och med ibland att du skäller ut mig. Du kan liksom inte bo i någon annan stad än i stockholm. Jag klarar inte riktigt av det. Jag saknar dig.

"känner ingen sorg för dig i göteborg...bara saknad"

Seeing my dreams lived from anothers eyes

Jag vill bli musiker och lyckas i den branchen. Men samtidigt är jag nog en av de mest avundsjuka personer jag själv någonsin träffat. Jag kämpar hela tiden emot och försöker verkligen att inte ge vika för avundet men det är så svårt.
 
För när andra är bättre,,,,Då sätter någonting helt enkelt slint. Det blir alldeles för jobbigt. Samtidigt som jag vet att jag ibland är bättre än andra. Plus att det bara finns en enda som man kan tävla mot när det gäller att utvecklas i musik: dig själv.
 
Min sånglärare påpekar det hela tiden. Hur viktigt det är att förstå att rösten är så pass personlig att den går inte att jämföra. Och samma gäller egentligen låtskrivande. Ska man döma en artist på hur många som gillar dens musik så skulle ju de flesta säga till en att Erik Saade just nu är bättre än Annika Norlin. Men det är inte sant för mig! Så jag kan ju inte heller mäta min musik med hur många som gillar den, och hur många som gillar de andras. Så länge någon gillar ens musik ska man vara riktigt riktigt glad!
 
Ja avundsjuka är ruggigt svårt att handskas med men samtidigt så finns det så många andra känslor som tar över den. Glädje för den andre, stoltheten, hoppet om att själv kunna hamna där, att se att det är möjligt och så vidare.

Bra present!

Denna tavla fick jag av en fin vän. Jag blev fantastisk glad! För det är inte bara en tavla utan hon har verkligen ansträngt sig för att göra den! Det finns något av henne i den som gör att jag kände igen tavlan första gången jag såg den. Den lyste av min vän.

Ett bra presenttips!!

The story

You used to tell me a story a long time ago.
I think i only was a couple years old.
I don't remember each word or so
But only those parts i never letted go

The story was about a lion who saved us all,
And about a witch and how she falls
It was about something called eternity
Please tell me the story was true

I try to act strong, like the kids in the book, but just like them i need a lions hand
I need to know that the story ends happily
And that everything becomes what it should be

The story was about a lion who saved us all
And about a witch and how she falls
Its about something called eternity
And if you belivie in the lion, that he gives you

He gives you his life

I'll give him my life
I'll give him my life

If just, he'd tell me the story is true.

lycka

"Sadness never ends
happiness does"
 
Den här textraden börjar en låt jag lyssnat på med. Först tänkte jag att det var en väldigt vacker textrad. Men nu, efter lite tid, så inser jag hur fruktansvärd och tragisk den faktiskt är. Om det är så, att lycka tar slut men o-lycka  inte gör det, vad lever man för då? Lever jag för att i slutet av mitt liv vara o-lycklig. Är o-lyckan bestående medan lyckan är tillfällig?
 
Frågan är först och främst, vad är egentligen lyckan i så fall. Är lycka ett rus som du får ibland när du är riktigt riktigt glad? Eller är det något djupare? Är o-lycka de tillfällen då du känner dig lite deppig i livet, eller de gånger då livet har nått botten?
 
Jag tror att den här textraden hämtar inspiration från båda hållen. Att lyckan som det sjungs om, är den tillfälliga lyckan, lyckorusen. Och o-lyckan som de talar om är den där djupa o-lyckan då ditt hjärta skär. Den o-lyckan sätter sina spår och är på ett sätt bestående.
 
Jag för min del, känner att jag lever för något helt annat än den textraden. Min är snarare:
 
"Happiness never ends
Sadness does"
 
För jag tror på en evighet. En evighet fyll av lycka. Och sann lycka, alltså den stabila, djupa glädjen, är något av det mest uthålliga i världen! I denna värld är det klart att saker och ting kommer sätta spår. O-lyckan kommer finnas där. Men Inget av det kommer finnas kvar i evigheten. Vilken grej!
 
Sann lycka varar längst

Lyckligt lottad.

Nu kunde jag skriva allt som jag har att klaga på, men idag vänder jag på det!

Jag är så lyckligt lottad! Jag är älskad, har fantastisk familj och vänner. Jag har otroliga framtids utsikter och ett skönt liv. Jag har möjlighet till det mesta och mat på bordet.

Ärligt talat har inte varje person allt det!

Försök att låta denna dagen handla om vad du har och vad som gick bra, istället för vad du inte har och som gick fel!

Material

Om du inte har någon koll på material, är det dags att skaffa! Jag tycker det är otroligt viktigt och i stort sett avgör ett tygs lyster, material och strävhet ett helt klädesplagg!

Mitt absolut favorit heter popplin. Det har jag använt till flera av de klänningar som jag lagt upp här. Mitt senaste tillskott är mocka. Mocka jackan som jag köpt är en dröm just därför. Annars så varierar tygvalet mycket av vad du ska sy. Kjolar blir härliga i tunna tyger och gärna fladdrande! Medan klänningar kan vara otroligt vackra i ett mer styvt och klart tyg osv. Det är helt underbart att gå runt och frossa i tyg affärer och bara leta rätt material! Det kan faktiskt vara det som gör att ditt plagg blir precis som du tänkt!

Behöver du hjälp med tygval, så hör av dig!

Snälla bli min igen

En otroligt bra låt!!

Secondhand

Secondhand är ju egentligen ingenting jag själv skapar men om du har med ditt skaparsinne in i en Secondhand så kan det gå mycket lättare att hitta saker.

Som sömmerska så har jag väldigt svårt att hitta ett klädesplagg som jag inte tror går att fixa till. Det mesta går faktiskt att sy upp eller ner, ta in eller klippa av och allt sånt där.

Jag föredrar Secondhand för då blir ens klädstil så unik. Den handlar om dig och det finns ingen annan som ens har liknande kläder än dig.

Åldras

Ibland funderar jag över hur tiden kan gå så fort. Hur åren rusar utan att jag riktigt vet om det...

Det översta fotot togs när jag var fjorton år och gick i sjuan. Då tyckte jag att jag var äldst och smartast i världen. Jag hade flera vänner som förlovande sig för de var säkra på sin sak. Den tjejen på det fotot är jag både otroligt lik och olik idag. Då hade jag varit med om tuffa saker som idag fortfarande finns kvar. Men då hade jag inte riktigt fått utrymme att vara mig ännu. Jag hade blivit så präglad av andra att jag inte kunde se vem jag själv ville vara.

Den jag är idag har gått igenom väldigt mycket mer och därför känns den personen så mycket starkare. Mycket mer självständig. Personen nu känner sig själv precis så som hon är.

Det är bara det att om fem år kanske jag tycker att den jag är i dag var lika vilsen som den för fyra år sedan.

Förvirrande.

RSS 2.0