Drömmar om sånt där som är onödigt att drömma om. Det är vad jag gör.

Tror att någonting kunde bli någonting mer. Men det händer aldrig.

"vet du om att varenda gång som du ser åt mitt håll, tror jag att du bevakar just mig.
Då försöker jag att se ut som jag har så roligt som man han ha, och inte att jag inte vet hur jag ska va."

Vad är det som gör att vissa människor placeras i fack. Egentligen alla människor placeras in i fack. Vad har vi gjort för att det ska vara så? Var det något barnprogram när vi var små som var anledningen?
Idag är första dagen i skolan för många! Andra började igår och vissa en annan dag. Men runt dessa dagar så händer något. Vissa placeras in i fack och vissa är de som placerar. Vi fick nya ettor till vår skola och jag fick akta mig ordentligt för att inte döma ut någon av dem redan. För det är så lätt att göra. Döma på utseende, deras linje, de första meningar de säger till mig. Men jag skulle säga att den rollen som jag har personen kanske har 1% sannolikhet att vara sann.
En vis person sa en gång till mig att människan är som ett isberg. Du ser bara en liten liten del av personen, det som är ovan vattenytan. Ytan säger så lite om en person så att det är näst intill omöjligt att kunna döma omkring det.
Men vad gör då att några blir nördar, några blir coola, några konstiga? Hur kan de coola betraktas som häftigast på skolbalen trots att nördarna lagt ner minst lika lång tid på sin klänning och utseende? Jag förstår inte det här.
Ibland tror jag att fackplaceringen sker för att alla vi är osäkra. Om vi bildar grupper av människor kan vi lättare smälta in och inte riktigt behöva visa vilka vi verkligen är.

Men allt det där är så dumt! För det häftigaste som finns är nästan att vara sig själv. Och blir du accepterad för den du är, ger det en glädje som du aldrig kunnat tänka dig.

"människor ser till de yttre men Gud ser till hjärtat"
Låt oss alla se till hjärtat!