Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Hur ska vi någonsin förstå? Idag förlorade två av mina kära, någon nära i sin omgivning. För ett år sedan idag förlorade jag en vän. Det är någon som förlorar någon varenda timme och varenda minut. Hur klarar vi egentligen av att leva med den här verkligheten?

Jag har varit mycket tvivlande kring min egen teori om det här, men sakta men säkert tror jag att den kanske stämmer. Vi står ut med det faktum att människor dör, och att verkligheten ser ut som den gör, för att vi aldrig skulle vilja gjort på något annat sätt. Bara för att jag förlorar en person när jag är sjutton, betyder det inte att jag vill ha tillbaka de dagarna som jag spenderat med personen. Det handlar inte om att jag förlorade tid på personen. Utan att jag vill ha mer tid.

Men vi får lära oss att vara tacksamma för tiden vi fick, tiden som gavs oss. Även om den kanske var för kort så var den bättre än ingen tid alls. Jag skulle tillexempel aldrig någonsin byta bort att aldrig ha lärt känna min farfar, bara för att slippa sakna honom.

Saknad är något fint, det visar att du älskar. Det visar att du har någonting i ditt hjärta som tillhör någon annan. Att säga att man saknar någon är fint. Så var inte rädd för att göra det. Alla saknar vi någon.